ja sakta sakta börjat det visa sig vad denna uppdelning med barnen av mamma/pappa vecka ger för resultat...
Skillnaden mot hur det var innan då jag gjorde mycket mer än vad jag ska göra... Lite likt vad Löven vill ha för regering nu, samarbeta över blocken mm! Varför gjorde jag detta då, för barnen först och främst men sen har jag ju mitt kontrollbehov som jag kämpat med...
Hur börjar man se detta då? Jo tävlingar som ska simmas är inte anmälda, inget engagemang i sponsorer eller försök att hitta sponsorer! Information om vissa saker verkar inte finnas något intresse för... Man väljer AW istället för föräldramöte och skyller hela tiden på hur mycket det är med praktiken och skolan.... Ja vad säger man, känns ganska skönt att luta sig tillbaka och bara vara...!
Känns skönt att inte engagera sig allt för mycket i det andra, en idiot är en idiot så har det ju bevisats...
Det hjälper oerhört mycket att skriva ner/av sig
Kämpar med den lille tanten som sitter på axeln och säger till mig tänk på barnen, fortsätt jobba över gränsen etc men nej! Barnen överlever, de har haft det otroligt bra och nu får de väl tyvärr se en sk vanlig skilda föräldrar situation...
Men sen undrar jag om de vågar säga till pappa att de önskar att han var mer närvarande, att de säger som de säger till mig att de önskar att de kunde springa över till han ibland som de gjorde innan... Undrar om de säger det och undrar om han tar det till sig eller ignorerar även det?

ja berätta för mig vad det är för fel på folk som måste involvera barn i sina förhållanden så sjukt tidigt?!
Klarar man inte av att göra saker själv med sina barn?
Klarar man inte av att bara njuta och vara kär när man inte har barnen?!
Jag har en vän som träffade sin tjej i över 1 år innan de blandade in barnen! 1 år, de njöt av varandra och ville vara så säkra man kan bli innan man blandar in det viktigaste man har i livet, barnen!
Så vad fan är det för fel på folk som efter 5 veckor känner sig tvungna att bli en del av barns liv?!
Hade det bara varit 2 vuxna så är det ju inga problem, kör på men va fan hur är man funtad som människa när man inte värdesätter sina barn högre än så?!
Eller hur är man funtad som den nya kvinnan när man måste vara med då barnen är hemma? Att inte ha ryggrad och insikten att hålla sig undan då?!
Är det bristen av kunskap eller bara en ständig jakt att få bekräftelse på ens nya förhållande?!
Använd inte barnen! Ni har säkert ett underbart förhållande men ge fan i att blanda in barnen!
Å det lät så fint när det berättades om hur den nya kvinnan var mån om barnen och att allt skulle gå lugnt till väga, my ace att det gör! Nä den nya kvinnan är inte lik mig på några sätt som du hävdade, för jag skulle aldrig sjunka så lågt....
Du kommer garanterat finnas kvar i resten av mitt liv men jag kort aldrig förlåta ert beteende och heller aldrig glömma hur fan ni gjort i början!!!

Ja jag börjar känna samma glädje till mitt arbete igen, det som jag kände för 7 år sedan när jag började! Har bytt schema och kan komma på mig själv, när vi kör land och rike runt, sittandes och små le över hur vackert Sverige är!
Att som idag få vara ledig på morgonen med mina prinsar, kunna baka bröd på morgonen, vara med och heja på lillen som ska springa Eklanda loppet mm!
Känner mig så stolt över vad mina barn presterar och är glad att få kunna vara med dom när de gör detta:)
Så jag är inte bara mörk i mina tankar men det är oftast dom jag måste få ur mig, få ventilera och få veta om jag är galen! Självklart så är det jag skriver utifrån min synvinkel så det finns ju även en annan sida...
Men jag mår bra och jag älskar att få vara mamma till dessa 2

Ja nog känns det så, att behöva bli uppretad för att idrottapåsar inte är korrekta, ett evigt tjat som pågått i flera år nu! Ja han gör rätt som låter barnen packa, absolut där behöver jag bli bättre, men man måste som föräldrer vara närvarande och se till så det blir rätt, iaf så länge de är så här små! Ja för våra barn är små, 8 & snart 10 år! De är så sjukt duktiga som tar sig till och från skola själv med cykel och buss!
Förra veckan som var den berömda pappa veckan så försökte jag att inte lägga mig i, gick så där, jag smsade om ett möte som var och tur var väl det för det hade han missat! Ringde stora pojken om fiollektionen som han inte hade en aning om och sen då detta med deras idrottskläder!
Det var inte mycket att klaga på men det var fel och barnen säger att de packat själva utan pappa... Bra de är jätte duktiga men vi måste stötta och faktiskt tänka på den andra förälden! Deras pappa behöver aldrig oroa sig om detta för han vet att allt är komplett när det kommer från mig! Tvättat och packat= ingen onödig slösad energi för han
Han vet oxå att jag har koll på alla möten och tar på mig ansvar som att vara kontaktförälder (nu både hockey och sim) han vet att jag ser till att det löser sig med fiol lån och letar stipendier till olika ändamål mm...
Han behöver inte ens oroa sig för när han har barnen om han ska hitta på annat för hans mor (som ställer upp även för mig) gärna sover hos barnen eller har dom hos sig fastän han inte hjälper henne med hennes hund...
Ja han behöver egentligen inte vara pappa förutom på papperet för allt annat löser sig för han...
Jag kommer ihåg talet hans mamma höll när vi gifte oss, att jag skulle få rätta till det som blivit galet... Jag tror inte jag gjorde det utan jag fortsatte i samma spår och har på så sätt gjort mig själv en oförtjänst...
Nu gäller det bara för mig att inte få ut detta på barnen, de ska inte känna att de gör eller är fel!
Hade vi satt oss ner med dom och förklarat att vi är inte vänner längre, att det inte kommer vara som förut mm så hade de kunnat fråga oss och slippa tro att de gör något fel...
Vi får se hur detta blir..

Ja det är just vad jag gör, ödslar energi på något som jag egentligen bara ska ignorera...
Börjar sakta komma ditåt men det är svårt...
Jag ger mycket kritik och spyr mycket galla på hur saker hanteras och jag får höra hur kass jag är som inte lägger energin på att se mina egna fel!
Ifrågasättande av vad för slags mamma jag är när jag citerar från boken "överlevnadshandboken för skilda föräldrar med gemensamma barn" om hur den säger att man ska göra...
Att jag är kass som förmedlar vidare det barnen säger till mig om hur de upplever situationen, att pappa inte frågade om det var ok att han sov borta och hur de säger att pappas tjej kom och åt sen åkte de ifrån oss...
Att pappa är svår att få kontakt med f för han är fast i tele/dator/platta...mm
Saker som jag helt klart kunnat hållt käften om men valde att förmedla det!
Om jag gjorde det på ett smidigt sätt, nä det var inte fint inlindat i det smset/smsen jag skickade...
Nä jag är ingen smidig person, jag blir nog värre än ett lejon när det gäller mina barn...
Sen är det även inblandat att jag förlorat en (för mig iaf nära vän) sedan 20 år så även det spelar nog in i hur jag beter mig/formulerar mig...
Jag är absolut inte felfri och jag har aldrig hävdat att jag är det...
Tänk på prioriteringarna man gör, barn är bara barn ett kort kort tag, man får ta vara på det för det kommer inte tillbaka!
Vet inte om det är jag som är knas men idag satt jag och samtalade med en person (som inte har några barn) och denne hade träffat en person som bor långt bort och denne har barn! Sa då att då blir det flytt för dig då? Nä det får bli nånstans mitt emellan så jag kan jobba kvar på mitt jobb... Men då sa jag att barnen går väl först och de ska ju inte behöva rivas upp... Jobb kan man få på de flesta ställen bara man vill...
Börja fundera på om det är jag som tänker fel eller vad är det...

Sitter på bussen denna tidiga morgon, på väg till jobbet! Mitt "nya" jobb som jag varit på i 2 veckor snart!
Känns bra, nog märkte man att de inte var super glada att jag kom men men så är de "gamla" gringubbarna till all förändring;-)
När det gäller hemma och barn fronten så har det i helgen varit "kaos"... Fick samtal om att min minsting betalt för diverse fotbollskort, riskakor och sen uppdagades det att han även betalt för att "kompisar" skulle dela skåp, knyta skor eller bara leka med han...
På fredagen när detta kom till min kännedom så gick jag (efter många lögner från han) ner på en barnnivå och var så arg och besviken! Höjde rösten, slamrade med tallrikar mm... Skämdes så i efterhand och fick självklart sitta och förklara och be om ursäkt för mitt beteende...
Det som fick mig att explodera var lögnerna från minstingen och sen fick han även ut för allt jag samlat på mig gällande hans pappa...
Helgen fortsatte med lögner men dessa kunde jag hantera på rätt sätt och så här i efterhand kan jag ha något att jämföra med till minstingen, hur blir mamma när man ljuger och hur blir jag när man talar sanning...
Allt detta fick jag hantera själv såklart, för deras pappa är inte närvarande eller finns när de är hos mig (iaf inte längre)
Han kom visserligen och pratade om det som hänt mellan oss och jag kunde spy ur mig allt om vad jag tycker om hur han beter sig, hur jag beter mig och fråga varför det ska gå så snabbt med den nya (med barnen)...
På måndagen fick jag ännu en sak till mig och minstingen hade ljugit igen, smsade till hans far och sa att jag behövde prata med minsting igen!
Då helt plötsligt ville han vara med och hjälpa till! Men fadern förstod nog att han var inte önskvärd av mig i denna diskussion som han ej tagit del av under helgen så han stod tyst iaf!
Summa sumarum är att även vi vuxna kan bete oss så förbannat löjligt och måste kunna erkänna det för våra små...

Idag var en sån dag som fick mig att explodera!
Små saker som har samlats på och all irritation gällande deras far fick mig att flippa ur!
Fick samtal från en föräldrer till min minstas klasskompis som undrade om jag visste att M gett hennes son 250:- för 2 riskakor och 1 fotbollskort! Nä självklart hade jag ingen aning och bad att få prata med M själv och sen ringa upp igen!
Efter en lång diskussion med normal samtalston (något irriterad) så får jag ur M att han gjort detta! Han får plocka ihop kort/korten och jag frågar om han betalt fler personer i skolan etc... Nä då ingen mer...
Efter ett tag kommer klasskompis och förälder upp och lämnar pengar och M lämnar över korten!
Men då kommer det fram efter ett tag att det är bara 1 av de 13 kort som M ger över som är dennes... Än en gång har M ljugit!
När de gått får jag reda på att M ska betala en annan kille 600:- för dessa kort!
Här någonstans är mitt tålamod, brist på mat etc slut och jag exploderar... Börjar gapa och ifrågasätta varför han ljuger när han vet att det är då jag blir extra förbannad... Mmmm...
Efter ett låååångt tag så lugnar jag mig, min stora pojk har gråtit, fredagsmyset är förstört...
Till slut kan jag förklara hur besviken jag blir på M när han gjort som han gjort och att han ljugit flera gånger fast han haft möjlighet att tala sanning! Sen förklarar jag hur besviken jag är på mig själv som beter mig så här, som inte kan behärska mig mm!
Fan jag blir så less på mig själv, klarar av att hålla mig lugn hela veckan men sen så går det inte... Tycker synd om mina barn som får utstå detta...

Ja idag har man fått "välkomna" och gratulera till barnens pappas nya flickvän från den 6/8!
Jätte roligt och bra med en vad jag vet trevlig tjej!
Tog ganska "lång" tid innan det blev ändrat relations status på Facebook... Ja menar allt annat har ju gått med rasande fart, barnen har ju fått dela sin pappa med henne ganska stor del av "pappa" veckan etc... Men vad vet jag, pappan lovade ju att det skulle tas lugnt med barnen och det har ju efterlevts... Undrar när flytt kommer och när bebis etc kommer...
Men jag är glad för hans skull att han träffat någon och glad att jag fått bevisat än en gång hur patetisk ham är när det kommer in någon i hans liv! För nu vet jag att han bara kommer med tomma ord!
Oskar sa till mig igår att han har det så bra nu, ja va roligt svarade jag och undrade om det var något speciellt han tänkte på, ja nu när vi bor lila mycket hos dig och pappa... Har funderat på det ett tag och jag tror han är rädd för att pappa ska välja "bort" dom igen, att de ska bara vara hos han varannan helg igen...
Frågade han idag om han visste när pappa ska bygga så de får varsitt rum som hos mig, det visste han inte och hade inte heller frågat för man måste ha pengar för det...

Men jag välkomnar denna nya och ger varnandes ord: såra inte mina barn! Välkommen