Japp, helgens jobb avklarat! Hem och fixat med tvätt, köttbullar, målat klart byrå och fixat ALS bucket challenge?
Sitter äntligen i soffan och avnjuter en kopp te!
Funderar och tänker som så här: om något känns rätt så behöver man inte ha bråttom, för då har man all tid i världen! Eller tänker jag fel..?!
Att säga/lova en sak och titta en person in i ögonen för att sedan veckan efter göra precis det som du lovat att inte göra är totalt värdelöst!
Barn är inga leksaker och absolut inte mina!
Att ta det lugnt är för mig att vara med mina barn själv på min vecka, att inte kasta dom in i ett helt nytt liv...
Umgås med den nya och njuta av denne på de "fria" veckorna och ändå finnas för mina barn! Inte ha panik med allt, för som sagt känns det rätt så är det inte bråttom för man har hela livet framför sig....

Japp då blir det 2 dagars extra jobb, måste få in till restskatten på 7904:- ?
Första gången i mitt liv jag fått restskatt och förhoppningsvis sista...
Lyckades betala in 1900:- nu iaf så det ser bättre ut iaf!

Hur skadad är man när man efter 3 månader fortfarande kommer ihåg koder etc på objekt på extra jobbet?
Hoppas på en god helg med fina arbetskamrater!

1 veckan på jobbet avklarat efter 2,5 månaders sjukskrivning:) känns bra!
Tände skåpet idag och såg nog ut som en riktig luffare när jag cyklade med allt till nya stället...;-)
På måndag blir det nya äventyr...

När det gäller barnen och deras far så är läget detsamma, känns oerhört mycket i en när man får se än en gång hur lite man är värd, som vän och mor till ens barn... Men det är nog, 2 gånger räcker!
Skyddar mig själv och avskärmar mig helt...
Måste ladda batterina nu så inte barnen blir lidande bara, de är mitt allt och de finns alltid hos mig <3

Min sommar har präglats av sjukgymnastik efter operation av min axel... Sedan problemen ökat (i vintras) så har mina hjärnspöken härjat ordentligt! Barn som frågar varför måste du opereras mamma, att behöva förklara att jag utsatts för misshandel för en massa år sedan!
Frågor från dem hur och vad som hände, var det en tjuv (nej, fast jag önskar det många gånger), frågan mamma kan du visa hur axeln förstördes etc...
Jag vill inte minnas, det gör ont att minnas, det tar en massa energi att minnas eller att försöka att inte minnas, energi jag behöver för att orka sjukgymnastik, orka vara mamma, orka vara vän och kollega...
Det är jobbiga minnen som kommer, den kvällen efter krogen, bråket s jag inte minns mycket av men rädslan och smärtan när min arm dras bak i polisgrepp, hur armen sen dras uppåt i det läget, knakandet...
Hur jag lyckades ta mig loss vet jag inte men jag kommer ihåg hur jag sprang ner för några trappor och låste in mig på en toalett, livrädd när jag hör personen på andra sidan som bankar och försöker ta sig in, vet att dörrar gått sönder innan... Ringer i panik mina föräldrar som är uppe i Dalarna tror att jag kommer dö om personen tar sig in... Glömmer nog smärtan ett tag!
Dagen efter känner jag bara enorm smärta och tomhet, vet inte hur jag ser ut men en annan person kommer och jag minns att denne utbrister men herregud hur du ser ut...

Denna person anmälde jag aldrig, jag funderar om mitt liv sett anorlunda ut då!
Tänker på alla ekonomiska förluster jag gjort pga av denna person, alla sjukvårdskostnader, läkemedel, förlorad arbetsinkomst! Hade jag anmält hade jag även fått skadestånd för psykiskt lidande, skador etc...men minnena de går aldrig bort...
Har svårt med för fulla personer, jag fryser in i märgen då...
Kommer det försvinna eller ska jag bara leva med det?! Ja det har gått 12 år sedan misshandeln...

Lite kämpigt just nu med samarbetet gällande barnen!
Vi har nästan alltid skött det väldigt bra, små tjafs som alla har men överlag har det gått bra! Barnen har vetat att vi båda finns alltid, att vi kan semestra ihop, fira helgdagar mm ihop! Kan ju vara för 20 års "vänskap" samt 1 år i "par" terapi efter skilsmässan som gör det!
Nu har det kommit en ny kvinna in i bilden, hon verkar jätte trevlig isf det jag träffat av henne! Hon är även med och hejar på barnens matcher, skönt att inte vara ensam hejare;-)
Problemet är dels att deras far verkar tro att han bara är pappa på pappa veckorna, kommunikationen är som bortblåst mellan oss, eller som han gärna vill att det ska vara så ska vi kommunikation bara på pappa veckor om det inte är akuta saker...

Hur får jag han att förstå att man är föräldrer 7 dagar i veckan alla dagar om året...?

Vi har ju "alltid" funnits 100% för våra barn, jämt om man då vill ändra på det så fine men då får man ta det sakta anser jag...

Men nej det är jag som är puckad och har kontrollbehov... Ja kontrollbehov har jag men det är ju inget nytt, det är ju det jag jobbar på att inte vara för mycket....

Han vill även att vi pratar endast på pappa veckorna då han har planer mm när de är hos mig... Sa till han att ja men vad säger att inte jag har planer när de är hos dig, och varför ska jag finnas tillgänglig när du vill prata på pappa veckorna?! Får då till svar att ja men då kan vi ju aldrig prata...nä precis alltså är det ett givande och tagande från båda sidor på bådas veckor för vi är ju föräldrar jämt!

Förra veckan när det var mamma vecka och barnen började skolan så var det ingen pappa som ringde och önskade lycka till, han pratade inte med O som var super nervös inför ny skola... Han missar sånt som är så viktigt för barnen och sånt han aldrig kan ta tillbaka....

Jag fattar väl oxå att han är nykär och att man då vill vara med varandra jämt, men vi är inte tonåringar, vi är föräldrar och man kan sköta det snyggt!!!!

Sa till han att jag var rädd att det skulle bli som förra gången han hade en kvinna inblandad i barnens liv, hon som flyttade in efter 2 veckor, som styrde och ställde och sen bara drog ur hans och barnens liv utan att träffa dem mer... Nä då det skulle jag inte oroa mig för då han lärt sig.... Tendenserna är redan där, lika som förra gången, gett han hintar om det men haskiter i det....

Det är så mycket saker som jag inte kan skriva här....

Sen har jag ju mitt egna, mitt mamma ego som blir sågat vid fötterna när jag ser mina barn med dom, som en ny familj och där jag inte har någon plats.... Det känns självklart extra mycket som man är utanför när man inte ens får svar på sms man skickar om veckopeng för barnen... En sån enkel sak att bara svara på....

Jag försöker göra som han vill, bara sms kontakt men .....