Idag bad jag chefen dra åt helvete.. Bra, nja fast kändes nödvändigt för stunden. Fick ett meddelande strax efter där han bad mig ringa han igen. Gjorde det och förklarade att för mig är det bra nu, orkar inte ge mer när vi bara får skit. Att få höra om omplaceringar när man pratar om att gå ner i tid pga barn, eller att få höra i korridoren att vi inte är värda lönen vi får, eller att under 2 samtal inte ens får frågan om hur man mår efter fredagens incident etc etc etc...
Han trodde jag var så arg att jag inte skulle ringa upp honom, men arg är inga problem, men nu är jag ledsen och besviken och det är värre.
Jag fick till slut avsluta för jag behövde ut i skogen och springa, rensa skallen...
Jag skiter i det här nu, för ibland är det nog...

Japp dagen är här, dagen då vi mammor ska bli uppmärksammade och firade för att vi är just mammor. Vissa tycker det är kommersiellt skitsnack, andra gillar det. Jag gillar dagen, även om jag anser att det är viktigare att bli uppmärksammad andra dagar, dagar när man går på knäna för att ha kämpat mot skola, kommun, läkare, psykologer etc, eller efter de ångestfyllda nätterna man varit vaken och slitit sitt hår för att kunna hitta en lösning på allt. Eller bara alla de underbara gångerna man är med och kollar när de spelar fotboll, gör en backflip på studsmattan... Ja listan kan göras lång.
Jag blir uppmärksammad av mina barn, kanske inte idag för det är pappa vecka men andra dagar. Det kan komma spontant i bilen när ens snart 12 åriga pöjk vänder sig mot en och säger mamma jag älskar dig, å vet du varför jag gör det, jo för du gör allt för oss??
Eller när ens minsting säger till brorsan, vet du vad jag tycker är bäst med mamma, jo hon förstår en verkligen?
Och att de fortfarande vill att man ska vara med på träningar, matcher mm det är ett bevis på att jag gör rätt.
Så även om jag inte blir uppmärksammad med blommor och choklad denna dag så njuter jag av flödet med bilder på sociala medier för det är en hyllning till alla oss mammor??

Vi genomgår massvis av förändringar på jobbet, vi är upprörda, inte för ex schema ändring utan hur de gör det och hur de behandlar oss... En chef gapade i korridoren härom veckan: ni är inte värda den lön ni får för arbetet ni gör...
Idag har jag arbetat 12h 15 min, vi har hunnit med avsevärt mycket på denna dag och som tur är stannade vi för att äta en glass på eftermiddagen för efter det så fick vi äterigen bekänna färg...
Behöver och kan inte gå in i detalj av det som hände men jag är stolt och trygg över mig själv och mina kollegor för det vi åstadkom... Att veta att vi fungerar som vi ska när det blir allvar är en enorm känsla som inte går att beskriva, men efter det adrenalin påslaget så är man trött...trött och slut och jag hoppas innerligt att chefen kommer säga bra jobbat nästa arbets dag för då kommer jag fråga om han menar att vi gjort skäl för vår lön...!!!

Idag var det dags för läkarbesök på handkirurgen, senaste gången jag var där är väl 6-7 år sedan. Är ju opererad *2 i vardera hand för karpaltunnel syndrom, den sista operationen kapades nerver för att jag skulle bli av med smärtan.
Nu har sockerdricks känslan kommit tillbaka, stickande/huggande smärta kommer från och till i handleden (höger sida) samt stelhet (ungefär som när man varit ute i kylan länge och ska sedan knäppa upp byxorna) som ger mig problem i vissa lägen.
Det är inte samma som de andra gångerna för då var det knivskarp smärta dygnet runt men något knas är det...
Nu blir det neuroundersökning med elstötar, prover på sköldkörteln och reumatiskt...
Ja ja det är bra att få koll på vad det kan vara iaf.
Efter besöket började jag cykla mot jobbet men får samtal halvvägs dit att jag kan vara ledig resten av dagen??
Blir en konstig cykel väg hem men härlig.
Sen bidde de en tur ut till min underbara vän i Bollebygd, kaffe, glass, sol och snack?? är tacksam att hon kommit in i mitt liv
Nu blir det att färga bort de gråa och sen sängen

Tänk vilken härlig dag jag hade igår, 2*spring/Pw turer, ledig dag med inga måsten, hemma match för minstingen som petade in 2 mål och 1 assist trots ont i lår och sen en hel natts sömn...
Känner att jag kan njuta av livet här och nu trots att jag är som jag är. Många tankar och grubblerier som underlättas med en härlig tur i ängårdsbergen. Känner att jag kan släppa vissa saker som ligger långt tillbaka på ett annat sätt, har fått plåster på såren..
Många förändringar på jobbet men beslutat att gå ner i tid till hösten för mig och mina barns skull, utnyttja möjligheten att arbeta deltid fram tills barnen är 12 år...
Trivs ändå med mitt arbete men måste se till barnens bästa för de är viktigast...

Japp nu är det ett nytt kapitel i livet, iaf försök till det. Har ofta blottat mig offentligt med det som händer i mitt liv, detta på gott och ont, jag har inget att dölja så därför har det känts rätt att outa sig. I många av fallen är det ett skrikande behov av att få någon slags bekräftelse över att det jag gör (menar inte att outa sig) är rätt, ett skrik efter att få stöttning och reflektioner i vardagens bekymmer...
Att vara ensam/stark har både sina fördelar och nackdelar vill jag lova.
Kan inte lova att jag inte kommer skriva inlägg som blottar mig totalt men jag gör ett försök.
Jag vet att jag gör rätt med de 2 som betyder mest i mitt liv, kommer alltid strida för dem och sätta dem först

Peace and Love friends