Sitter på bussen denna tidiga morgon, på väg till jobbet! Mitt "nya" jobb som jag varit på i 2 veckor snart!
Känns bra, nog märkte man att de inte var super glada att jag kom men men så är de "gamla" gringubbarna till all förändring;-)
När det gäller hemma och barn fronten så har det i helgen varit "kaos"... Fick samtal om att min minsting betalt för diverse fotbollskort, riskakor och sen uppdagades det att han även betalt för att "kompisar" skulle dela skåp, knyta skor eller bara leka med han...
På fredagen när detta kom till min kännedom så gick jag (efter många lögner från han) ner på en barnnivå och var så arg och besviken! Höjde rösten, slamrade med tallrikar mm... Skämdes så i efterhand och fick självklart sitta och förklara och be om ursäkt för mitt beteende...
Det som fick mig att explodera var lögnerna från minstingen och sen fick han även ut för allt jag samlat på mig gällande hans pappa...
Helgen fortsatte med lögner men dessa kunde jag hantera på rätt sätt och så här i efterhand kan jag ha något att jämföra med till minstingen, hur blir mamma när man ljuger och hur blir jag när man talar sanning...
Allt detta fick jag hantera själv såklart, för deras pappa är inte närvarande eller finns när de är hos mig (iaf inte längre)
Han kom visserligen och pratade om det som hänt mellan oss och jag kunde spy ur mig allt om vad jag tycker om hur han beter sig, hur jag beter mig och fråga varför det ska gå så snabbt med den nya (med barnen)...
På måndagen fick jag ännu en sak till mig och minstingen hade ljugit igen, smsade till hans far och sa att jag behövde prata med minsting igen!
Då helt plötsligt ville han vara med och hjälpa till! Men fadern förstod nog att han var inte önskvärd av mig i denna diskussion som han ej tagit del av under helgen så han stod tyst iaf!
Summa sumarum är att även vi vuxna kan bete oss så förbannat löjligt och måste kunna erkänna det för våra små...