ja tänk för några år sedan blev jag lovad 100.000 kr om jag slutade röka, tänk om detta gällde fortfarande, nu när jag varit rökfri i över 2 år....
Det hade underlättat mycket helt klart!
Har lagt ut bilen på försäljning och försöker lägga ut så mycket som möjligt på olika försäljnings sidor... Måste få ihop pengarna till restskatt och till andra skulder...
Hade ett rejält gall/lever anfall iförrgår natt, något jag inte haft sedan operation för ca 4 år sedan.. Riktigt läskigt och så sjukt ont! Kan inte fatta hur jag klarade av sådan smärta nästan dagligen...
Å så ensam man är så där mitt i natten med all smärta... Var på väg att ringa ambulansen ett tag men drog ut på det (man vill ju inte vara till besvär)...
Ja jag är iaf glad att barnen inte var hemma, senast de såg mig med de problemen satt jag neddrogad i en rullstol på sjukhuset...
Kan anfallet kommit pga stress påslag med pengarna?!...

ja penga kris! Har restskatt som ska vara betald den 12/11, har aldrig i hela mitt liv fått restskatt utan alltid fått tillbaka 10-15000:-! Pengar som jag använt till semester kassan! Detta år har jag då fått restskatt och varit sjukskriven pga operation av min axel (skada efter gammal misshandel)
Har lyckats betala in 2000:- men har 6000:- kvar att betala innan den 12/11!
Förutom detta så har man ju sina vanliga räkningar och födelsedags kalas för den stora pojken mm! Jag vet fasen inte hur jag ska få ihop detta...
Försöker sälja av saker här hemma och även komma på saker som kan inbringa pengar...
Tips/hjälp mottages, kanske någon som vill skänka pengar till en "stackars" ensamstående mor...

japp, jag har varit tyst här några dagar! Inte haft behov på samma sätt att skriva!
Var hos min arbets psykolog förra veckan, blev såklart mycket snack om situationen med barnens pappa mm!
För att göra det kort så fick jag till mig att försöka lägga allt åt sidan och bara tänka på barnen som är offer i detta! Ja det är så sant som hon sa, de blir tvingade in i nya situationer och möten med nya människor och då ska vi föräldrar göra det så bra som möjligt för dom!
Hon sa till mig att jag borde säga till J att vi drar ett streck över det som varit och ser framåt men att även poängtera att jag gör det för barnen och inte för honom!
Sagt och gjort så funderade jag på detta på väg hem och gjorde slag i saken! Ringde upp J och sa precis så! Det mest skrattretande var att han inte förstod vad som han skulle ha kunnat gjort som varit svårt för barnen.. Ja ingen raketforskare där inte! Men men jag poängterade att det var enbart för barnen och absolut inte för han!
Lyckades i helgen (till barnens stora lycka) få med han till Liseberg med oss, iaf 3,5 timma innan han skynda iväg! Kändes underbart att se våra barn så glada, å jag kan lova att det var inte för karusellerna!
När det gäller mina barn så är jag nog beredd att göra vad som helst för att de ska må så bra de bara kan, jag kanske inte gör rätt först men jag tänker, analyserar och försöker rätta mig så det blir bra!
Jag önskar/kräver/vill att andra ska tänka/göra samma men måste för det mesta inse att det inte faller sig naturligt hos folk i allmänhet!
Det viktiga är iaf att tänka på att barn är bara barn ett kort kort tag och den tiden går aldrig att få igen... Man får njuta av varje sekund som man får slita sitt hår;-)))

ja sakta sakta börjat det visa sig vad denna uppdelning med barnen av mamma/pappa vecka ger för resultat...
Skillnaden mot hur det var innan då jag gjorde mycket mer än vad jag ska göra... Lite likt vad Löven vill ha för regering nu, samarbeta över blocken mm! Varför gjorde jag detta då, för barnen först och främst men sen har jag ju mitt kontrollbehov som jag kämpat med...
Hur börjar man se detta då? Jo tävlingar som ska simmas är inte anmälda, inget engagemang i sponsorer eller försök att hitta sponsorer! Information om vissa saker verkar inte finnas något intresse för... Man väljer AW istället för föräldramöte och skyller hela tiden på hur mycket det är med praktiken och skolan.... Ja vad säger man, känns ganska skönt att luta sig tillbaka och bara vara...!
Känns skönt att inte engagera sig allt för mycket i det andra, en idiot är en idiot så har det ju bevisats...
Det hjälper oerhört mycket att skriva ner/av sig
Kämpar med den lille tanten som sitter på axeln och säger till mig tänk på barnen, fortsätt jobba över gränsen etc men nej! Barnen överlever, de har haft det otroligt bra och nu får de väl tyvärr se en sk vanlig skilda föräldrar situation...
Men sen undrar jag om de vågar säga till pappa att de önskar att han var mer närvarande, att de säger som de säger till mig att de önskar att de kunde springa över till han ibland som de gjorde innan... Undrar om de säger det och undrar om han tar det till sig eller ignorerar även det?

ja berätta för mig vad det är för fel på folk som måste involvera barn i sina förhållanden så sjukt tidigt?!
Klarar man inte av att göra saker själv med sina barn?
Klarar man inte av att bara njuta och vara kär när man inte har barnen?!
Jag har en vän som träffade sin tjej i över 1 år innan de blandade in barnen! 1 år, de njöt av varandra och ville vara så säkra man kan bli innan man blandar in det viktigaste man har i livet, barnen!
Så vad fan är det för fel på folk som efter 5 veckor känner sig tvungna att bli en del av barns liv?!
Hade det bara varit 2 vuxna så är det ju inga problem, kör på men va fan hur är man funtad som människa när man inte värdesätter sina barn högre än så?!
Eller hur är man funtad som den nya kvinnan när man måste vara med då barnen är hemma? Att inte ha ryggrad och insikten att hålla sig undan då?!
Är det bristen av kunskap eller bara en ständig jakt att få bekräftelse på ens nya förhållande?!
Använd inte barnen! Ni har säkert ett underbart förhållande men ge fan i att blanda in barnen!
Å det lät så fint när det berättades om hur den nya kvinnan var mån om barnen och att allt skulle gå lugnt till väga, my ace att det gör! Nä den nya kvinnan är inte lik mig på några sätt som du hävdade, för jag skulle aldrig sjunka så lågt....
Du kommer garanterat finnas kvar i resten av mitt liv men jag kort aldrig förlåta ert beteende och heller aldrig glömma hur fan ni gjort i början!!!

Ja jag börjar känna samma glädje till mitt arbete igen, det som jag kände för 7 år sedan när jag började! Har bytt schema och kan komma på mig själv, när vi kör land och rike runt, sittandes och små le över hur vackert Sverige är!
Att som idag få vara ledig på morgonen med mina prinsar, kunna baka bröd på morgonen, vara med och heja på lillen som ska springa Eklanda loppet mm!
Känner mig så stolt över vad mina barn presterar och är glad att få kunna vara med dom när de gör detta:)
Så jag är inte bara mörk i mina tankar men det är oftast dom jag måste få ur mig, få ventilera och få veta om jag är galen! Självklart så är det jag skriver utifrån min synvinkel så det finns ju även en annan sida...
Men jag mår bra och jag älskar att få vara mamma till dessa 2

Ja nog känns det så, att behöva bli uppretad för att idrottapåsar inte är korrekta, ett evigt tjat som pågått i flera år nu! Ja han gör rätt som låter barnen packa, absolut där behöver jag bli bättre, men man måste som föräldrer vara närvarande och se till så det blir rätt, iaf så länge de är så här små! Ja för våra barn är små, 8 & snart 10 år! De är så sjukt duktiga som tar sig till och från skola själv med cykel och buss!
Förra veckan som var den berömda pappa veckan så försökte jag att inte lägga mig i, gick så där, jag smsade om ett möte som var och tur var väl det för det hade han missat! Ringde stora pojken om fiollektionen som han inte hade en aning om och sen då detta med deras idrottskläder!
Det var inte mycket att klaga på men det var fel och barnen säger att de packat själva utan pappa... Bra de är jätte duktiga men vi måste stötta och faktiskt tänka på den andra förälden! Deras pappa behöver aldrig oroa sig om detta för han vet att allt är komplett när det kommer från mig! Tvättat och packat= ingen onödig slösad energi för han
Han vet oxå att jag har koll på alla möten och tar på mig ansvar som att vara kontaktförälder (nu både hockey och sim) han vet att jag ser till att det löser sig med fiol lån och letar stipendier till olika ändamål mm...
Han behöver inte ens oroa sig för när han har barnen om han ska hitta på annat för hans mor (som ställer upp även för mig) gärna sover hos barnen eller har dom hos sig fastän han inte hjälper henne med hennes hund...
Ja han behöver egentligen inte vara pappa förutom på papperet för allt annat löser sig för han...
Jag kommer ihåg talet hans mamma höll när vi gifte oss, att jag skulle få rätta till det som blivit galet... Jag tror inte jag gjorde det utan jag fortsatte i samma spår och har på så sätt gjort mig själv en oförtjänst...
Nu gäller det bara för mig att inte få ut detta på barnen, de ska inte känna att de gör eller är fel!
Hade vi satt oss ner med dom och förklarat att vi är inte vänner längre, att det inte kommer vara som förut mm så hade de kunnat fråga oss och slippa tro att de gör något fel...
Vi får se hur detta blir..

Ja det är just vad jag gör, ödslar energi på något som jag egentligen bara ska ignorera...
Börjar sakta komma ditåt men det är svårt...
Jag ger mycket kritik och spyr mycket galla på hur saker hanteras och jag får höra hur kass jag är som inte lägger energin på att se mina egna fel!
Ifrågasättande av vad för slags mamma jag är när jag citerar från boken "överlevnadshandboken för skilda föräldrar med gemensamma barn" om hur den säger att man ska göra...
Att jag är kass som förmedlar vidare det barnen säger till mig om hur de upplever situationen, att pappa inte frågade om det var ok att han sov borta och hur de säger att pappas tjej kom och åt sen åkte de ifrån oss...
Att pappa är svår att få kontakt med f för han är fast i tele/dator/platta...mm
Saker som jag helt klart kunnat hållt käften om men valde att förmedla det!
Om jag gjorde det på ett smidigt sätt, nä det var inte fint inlindat i det smset/smsen jag skickade...
Nä jag är ingen smidig person, jag blir nog värre än ett lejon när det gäller mina barn...
Sen är det även inblandat att jag förlorat en (för mig iaf nära vän) sedan 20 år så även det spelar nog in i hur jag beter mig/formulerar mig...
Jag är absolut inte felfri och jag har aldrig hävdat att jag är det...
Tänk på prioriteringarna man gör, barn är bara barn ett kort kort tag, man får ta vara på det för det kommer inte tillbaka!
Vet inte om det är jag som är knas men idag satt jag och samtalade med en person (som inte har några barn) och denne hade träffat en person som bor långt bort och denne har barn! Sa då att då blir det flytt för dig då? Nä det får bli nånstans mitt emellan så jag kan jobba kvar på mitt jobb... Men då sa jag att barnen går väl först och de ska ju inte behöva rivas upp... Jobb kan man få på de flesta ställen bara man vill...
Börja fundera på om det är jag som tänker fel eller vad är det...